Tisdag 14 juni
Kl 5 vaknade vi dock till någon sorts sång som inte riktigt lät som de böneutrop vi var vana vi från Selous, bara en låt om och om igen högt. Fick senare förklaringen. Det är den lokala kyrkan som i grupper övar på något men nya instrument inför ett bröllop till helgen. Den ligger någon kilometer bort och ändå hörs deras inspelade musik de övar till högt över hela nejden… den återkom flera gånger varje dag med början kl 5, en smula enerverande.
Men nu drog vi iväg på hike, blev skjutsade till nationalparkshögkvarteret för att köpa biljetter och få med oss en guide. Turen upp till Tanzanias högsta vattenfall var inte så lång, 3,5 km, men det var 600 höjdmeter så min aatma slets på uppväger och Anders knän på nedvägen. Men vi kom upp till toppen och tog ett välförtjänt iskallt dopp och tittade på den milsvida utsikten. Åt medhavd lunch. Vi hade fått medskickad en lunch till guiden också, det gjorde honom väldigt glad. Det är inte alla dagar de får det och i högsäsong springer han upp dit två gånger om dagen… så livssituationen för människor här är helt annorlunda. De vi träffar i turistindustrin är ändå lyckligt lottade med fast inkomst, inte större än att de bor i enkla arbetarbostäder, men oändligt mycket bättre än en familj som få hanka sig fram på sin lilla risodling och några kokosnötpalmer. Samtidigt är de man möter alltid glada och tillsammans, barnen sitter fast på ryggen på, oftast mammorna. Men börjar gå själva långt tidigare än en barnavanggnsåkande svensk unge…
