Söndagen den 19 juni
Jag vaknade på tåget i gryningen vid 5, efter ännu en ganska hemsk natt, kallt och obekvämt, läskiga filtar osv… satte mig upp och njöt av en röd himmel med savannen som kuliss helt underbart. Tågen kom fram i tid, Mao bara ett par timmar försenat… när vi kliver ut blir vi genast påhoppad av taxichaufförer typ, som ville skjutsa oss till Lusaka. Dottern var mest rutinerad och skickade iväg snackisen och valde han som stod där med sin lilla men fräscha toyota.Han ville ha bara det den andra bjöd. 500 Kwacha vilket är lite mindre i svenska kronor, men soppan kostar 10 per liter och om vi gissade lite på avstånd och vad bilen drog så tjänade han kanske 150 Kwacha på att köra bil i cirka fem timmar… men staden med tågets ändstation är väldigt fattig, så man gör sånt. När han kört oss tryggt och bra till vårt hotell gav vi honom ytterligare en hundring och kände oss som skurkar ändå. vi åt lite av våra nödkex , det blev liksom ingen lunch den här dagen, och gav oss av igen. Vi gick 500 meter från det bevakade området med vårt hotel och ett fräscht shoppingcenter till busshållplatsen och bytte värld. Det var ett totalt kaos och folk försökte tjäna några småpengar på vad som helst, det var ett himla dragande i oss för att faktiskt få vara vår guide i detta kaos och vi misstänksamma svenska reagerar med ryggmärgen och ska klara oss själva, men det är inte så det funkar här, har man pengar ser man till att det sipprar ner lite pengar till de som inte har något, det finns inga skyddsnät alls. Vi litade på en kille som tog det lite lungt, och berättade vart vi skulle och han hjälpte oss till rätt kontor och vi köpte biljetter till den sena bussen som gick kl 10:30 men vi skulle göra där vid 9. Sen tiggde han pengar till en Coke, jag hav honom en tia, och han blev glad… han lär inte tjäna många tior per dag. Sen fick vi vår efterlängtade dusch och gick och åt och handlade matsäck på shoppingcentret. Det finns också en växande medelklass i Zambia. Landet går det inte så bra för det misssköts, men för många indivder blir det bättre och bättre. Så på shoppingcentret fanns det flera välkända kedjor. Sen blev det en natt i en skön säng i ett fräscht rum, förutom kackerlackan som bodde där, men det reagerar vi inte på så mycket längre, jag tror att denna resa med alla insekter på steroider har bokat mig från min nattfjärilsrädsla för evigt.
