Muzungos och kulturkrockar
Muzungo är vad vi vitingar kallas här. Det har varit en väldigt nyttig erfarenhet att vara i minoritet, även om vi oftast behandlats som någon sorts överklass. Jag har chockat folk med att jag inte har någon kock hemma… muzungo skriker barnen efter oss, eller så testar de sina hälsningsfraser från skolan och ropar “how are you”. För det är en dödssynd, man bara frågar inte expediten, busskonduktören, kyparen, eller vem det än må vara bara sitt ärende, utan how are you, im fine and how are you, fine är obligatoriskt. Helst på swahili i Tanzania, och är det inte vi som gör fel här, livet blir så mycket trevligare med lite vanlig artighet.
Fast ett litet barn på ca 2 började störtgråta när hon fick syn på oss 4 vitingar, en annan liten pojke i samma ålder stod stum och bara pekade på Anton, han är ju inte bara vit utan rödhårig. Sen finns det ju förstås områden där folk är vana vid vitingar, men oftast är vi mycket vanare vid svarta människor än tvärtom.
Människor är jättetrevliga, men på grund av de stora skillnaderna i inkomster och föreställningen om att alla muzungo har gott om pengar, vilket vi har relativt sett, så vill nästan alla du träffar ha ut något av dig, det blir jobbigt i längden, men är förståeligt.
En annan sak vi noterade, speciellt i Tanzania, var att personal gillade oss så mycket, nästan genomgående kändes de som vänner och verkade förundrade över att vi var så trevliga, mao, tror jag, behandlade dem som jämnbördiga. Det får ju en att undra hur beter sig andra muzungos som reser i dessa länder?
Träffade idag en, i mina ögon jobbig kille, men han försökte förstås bara göra sig en hacka. Vi promenerade på stranden och då skulle han givetvis, efter en massa kompissnackande, ta med oss och visa bläckfiskar i området som syns vid ebb. Men en av sakerna han sa när han gissade att vi var svenskar var genast att svenskar är bra folk, förstås ett sätt att snacka sig in, men jag tror nog kanske att vi generellt är bättre än de flesta på att behandla människor som människor.
